Hur långsamt kommer man längst?

Häromdagen efter jobbet så gick jag en sväng ner på stan och flanerade lite bland folket, sista svängen på Nipyre-veckan. Jag stötte på Douglas som stod som vakt nere vid kommunparkeringen där det var Starke-man-tävling. Där stod han på vägen framför lastbilen/scenen och styrde upp bilar och folk där över gatan, och på andra sidan  stod hans fiancée Olivera och hade koll åt det hållet.




Jag hade jobbat klart. Jag var ledig.
Det var varmt ute. Jag kände mig så himla fri och ledig och lyxig.
Inga krav, inga åtaganden, inget att passa - bara jag - mitt i Vimlet.

Jag satt på Bowlingens kafé med en kaffe och lutade mig tillbaka och föll i nån spontan-"meditation",
tom-glodde på folk som passerade eller som umgicks, duvor som letade smulor,
barn som sprang och föräldrar som ropade.....

Skön stund, lugn och ro.

Det händer lite i stan mellan varven. Nipyran är snart över för denna gång. Nu är det väl mest husvagnsturisterna nere på Risön som bidrar med folkmassa, för när sommaren gått, då blir det tyst och stilla i Sollefteå.

Jag är glad att Douglas synts lite ute, och att han fått jobba och varit med lite.
Det är ju också ett sätt att marknadsföra sig.

Själv är man ju kändis här i stan.
Eller iallafall igenkänd.
:-)