Hur långsamt kommer man längst?

Idag denna måndag den 2012-01-02 är jag ledig.
Jag sitter med en kopp kaffe, efter en skön sovmorgon
och tänkte göra ett bokslut för året som gått.
*reflekterar lite stillsamt och smuttar på kaffet*

Första början på 2011 bestod mestadels av att komma på bana efter att ha varit sjuk i flera månader hösten innan. Det var visserligen bara en efterhängsen förkylning men den sög musten ur mig. Jag jobbade som vanligt och försökte sakta komma tillbaka till karaten.

I mars firade jag 1-årsjubileum i min lägenhet efter 10 år med hus.
Det känns fortfarande bra!

Under våren "flyttade" min yngste son till Falun under 2,5 månad för att göra praktik där och jag fick känna på känslan av att bo själv. Friheten som infann sig av att inte behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv, för första gången på 23 år var....stor. Verkligen annorlunda. Ovant men lyxigt. I juni var han tillbaka och (o-)ordningen med den ;-)

Jag hittade en träningspartner och karateträningen fick en ny boost med fullt påställ. Vi vågade så småningom uttala målet i ord: Svart bälte 2012! Vi tränade hela sommaren - dosen blev sex dagar i veckan vilket fortsatte hela hösten.  Det var jättekul, och när saker och ting är kul, märker man kanske inte när man borde bromsa. Iallafall så har jag svårt för det. Oavsett aktivitet. Mer om det om en stund...

Sommaren förflöt inte bara med träning utan även av ledighet och jag gjorde inga större utsvävningar, förutom åkte till Stockholm med båda sönerna för att fira pappa som fyllde 80 år. Han är pigg och nykär i en kvinna på 75. Man blir glad i hjärtat! Kärleken har ingen ålder.

Under sommaren hände också något som gjorde att jag akut tappade tilltro till folk.
Och på grund av den händelsen....eller tack vare kanske, så har jag fått ytterligare en nyans på Livet.
Att känna brist på tillit till människor var ingen skön känsla. Att inte våga lita på människor gjorde mig misstänksam. Min "vardags stora trädgård" blev som en liten trång, inhägnad bakgård. Jag har nog varit godtrogen i hela mitt liv, och i mitt huvud så har alla varit goda och velat mig gott.
Men - 
livskraftig som jag är, minsann, så tog jag mig ut från den "instängda bakgården" och ut i Livet igen. Jag tog tillbaka Mig Själv och Shit Happens obviously. Jag fick höra av många sedan, att skitsnack drabbat även dem av olika orsaker, men "släpp det och gå vidare". Så jag valde att se det här som en del av ytterligare en lektion i min utveckling. Man möter människor av en anledning, antar jag, och sen försvinner de av olika orsaker...Jag väljer ändå att behålla goda minnen och öka på min bank av erfarenheter. Ibland gör det gott och ibland gör det ont.
Tillit.

Hösten kom iallafall och träningen höll i sig. Det var väldigt mycket på jobbet samtidigt, för alla. Min hemmavarande son fick inget sommarjobb i år, och ekonomin släpade i backen, även om jag fick bidrag av honom till maten av sitt studebidrag. Jag blev tröttare och tröttare och efter karatelägret vi hade i början av oktober så föll jag. Jag orkade inget mer. Jag kraschade. Igen. Jag gick på skift tacknämligt nog, jag fick ett eget rum att sitta i på jobbet, och jag fick gå och prata med en kvinna på Niphälsan. Jag har en förstående chef.

Det gick en månad utan att jag tränade. Jag gjorde inget annat än jobbade och sov. Jag vet ju vad det handlar om det här, men ändå inte tydligen, för jag gör om samma saker vart tredje år ungefär. Min yngste son hade träffat en tjej via dataspel, och de hade lärt känna varann där. Han klippte navelsträngen själv och flög ner till Serbien. De kom tillbaka båda två efter några veckor och nu är hon här i Sverige. Hon har varit här i nästan två månader. Snart åker hon hem för att komma tillbaka igen i vår.

Den 1:a december flyttade han till egen lägenhet. De är sambos kan man väl säga - och förlovade. De är jättefina de två små turturduvorna.

Och jag är fri!

Äldste sonen har slutat på taxi nu, och laddar för studier i höst. Det känns också bra, han har gjort det bra de här åren han känt på att vara ute i arbetslivet och jobbat på. Han är värd allt gott. Jag hade ett fint möte med honom och hans flickvän på Annandag Jul.

Julen passerade obemärkt på ett lugnt och sansat sätt. Jag hade visserligen beredskap på jobbet, och blev inkallad några nätter för pga stormen Dagmar med sömnbrist på köpet. Det gjorde inget, jag var ledig sedan och sen dess har jag mest ägnat mig åt mig själv, min soffa, böcker, TV:n, i min alldeles egna lägenhet och stillsamt avslutat 2011 och ser fram med ljus tilltro och spännande förväntan på 2012.

Nytt år, ny fas i mitt liv. Om några dagar blir jag 48 år och jag vet vad jag vill uppnå under det här året.

Nu låser jag strax bloggen, maila mig ([email protected]) om lösen om du vill följa mig, och
jag vill passa på att tacka er som läst och kommenterat, och jag önskar er
ett Gott Nytt År och må 2012 bli det bästa året ever!


We are One, Love is All ;-)
<3