Hur långsamt kommer man längst?

Jag och min väninna var till Höga Kusten-restaurangen i lördags. 
Vi skulle äta lunch, surra och njuta av supergod mat och gott sällskap i den vackra miljön.
Det är verkligen storslaget där!

Jag har många, många gånger åkt hit genom åren,
och ätit, fikat, firat sönernas födelsedagar eller bara sight-see:at i maffig miljö. Ett perfekt utflyktsmål.

Det var -30 grader när vi gav oss iväg, och lite dumdristigt var det kanske. Jag hade ringt och kollat att de hade motorvärmare där på plats iallafall, så då kändes det rätt lugnt.

Vi åt en underbart god, matig saffranssoppa med lax och räkor, creme fraische och baguette till. Vi hade ju räknat ut att efterrätt är ett måste och att plats för denna också måste finnas...

Några timmar senare åkte vi hem, med uppknäppta byxor, bakåtfällda bilsäten och ljudet av varandras suckar och rapar.

Jag somnade direkt i soffan när jag kom hem och försvann några timmar där. Jag var helt väck! Med tanke på att jag inte äter socker och sånt, så blev det nog en överdos av detta, i efterrätten som sänkte mig.
Min väninna hade visst inte fått i sig nåt mer den dagen sen än lite pop-corn.

Men det var en härlig upplevelse!



Utsikt från restaurangen...



Hennes chokladmousse och min....marängswiss!


Vi skrattade hysteriskt över denna skapelse och tittade lite nervöst efter nån dold kamera kring väggarna...


Nämnas kan, att min höjdrädda väninna har varit ända högst upp i de här "benen", där uppe vid lilla "tornet/spetsen" och gluttat ner!! Tänk att en hiss går där inne i benen och ändå upp, och enda skydd där uppe är ett litet fjantigt staket i höfthöjd. Jag är faktiskt impad av henne som trotsat sin rädsla där. 
Lite avis är jag nog, för det är inte alla förunnat att ha fått vara där uppe!