Hur långsamt kommer man längst?

Den här veckan har varit lång.
FAST jag var ledig i måndags....eller ledig och ledig -
-  jag for ju till sopstation och tömde iväg mer grejer från förrådet...
Eller det mesta hamnade på Loppis men ändå, ledig var jag väl inte direkt...

Sen var det fullt påställ på jobbet hela veckan - tokringde massor, hjärnan uppkopplad konstant innan jag gjorde kväll. Eller kväll och kväll....jag tränade alla kvällar. Hemma vid 22-tiden.

På fredagen jobbade jag sent och for iväg direkt sen på samkväm med karateledarna.
Mycket trevligt och gott och kul att träffas utanför dojon.

Jag stöp i säng inte alltför sent för att vara redo att ta hand om barnträningen på lördagmorgon.  Jag hade faktiskt längtat efter en helg utan nånting att göra - bara Tid För Mig Själv, men fick hoppa in lite akut. Förra lördagen startade terminen och jag hade barnträningen då också.

Kl 11:00 kunde jag räkna till 30 stycken små blivande karateutövare som jag hade förmånen att få leda. Kl. 12 bugade de sig ut ur dojon och då kom nästa gäng - inte lika många, bara ca 15 st - från fortsättningsgruppen och så gick en timme till.
Kl 13 kom Hans in för att göra sig redo för ett 1,5-timmes träningspass med mig som vanligt.

Kl 15:30 var jag hemma - hungrig, trött, ofokuserad, matt men nöjd och glad.
Efter mat och dusch var det bara att knata ner i tvättstugan för att köra kvällspasset där ;-)

Jag tror aldrig jag varit så trött nån gång. Iallafall var det länge sen.

Söndag - ingen klocka på ringning.
Karateträningen blev inte av för passerkortet fungerade inte in till dojon.
Vi tog det som en signal att det var dags att VILA.
Ibland får man hjälp att fatta, när man inte fattar själv.



Vila och återhämtning - så skönt men glöms visst lätt bort....

Gonatt!