Hur långsamt kommer man längst?

Okej, läs det högt, och tänk på engelska....*fniss*
( easy peacy, lemon sqeezie ;-)

Hur det än är så kommer man alltid ut ur geggan, med blotta förskräckelsen
och ett tacksamt leende på läpparna.
Det har varit sååå på marginalen ett tag - och nu har jag än en gång
fått känna på Tacksamhet & Tillit.

När jag tror att det nästan är kört, att jag inte fattar hur det ska gå -
så gör jag ändå en sista ansträngning, jag gör fotarbetet, och då lossnar det plötsligt!

Det planar ut, saker kommer till mig och problemen visar sig ha varit tvungna att komma för att förbättring och utveckling skulle ske - allting tycks verkligen hända av en orsak!

Och inte nog med att det ordnar sig, det blir en skjuts framåt igen, till nästa level, på nåt vis....


Jag är fortfarande trött, ofantligt trött....
...som att ha sprungit ett maraton i mörker och utan skor.
och helt plötsligt är jag i mål!!
Jag är så trött, och överraskad - glädjen och tacksamheten sköljer över mig.
Jag klarade det...

Nu vill jag bara vila.


Fridolf gestaltar på ett fint sätt min status.