Långsamt vinner...
Jag har noterat att jag stannat upp lite titt som tätt och känt efter, varje gång jag läser, verkligen läser titeln på min blogg...."Hur långsamt kommer man längst...eller hur fort kan det gå?"
Jag tycker inte längre att jag har så bråttom, eller är så speedad och stressad längre.
I mitt tidigare liv så var jag ständigt på språng, på väg, fullt upp, tider att passa, något att göra och fixa med, och fort skulle det gå, för att ......Ja, för att vad då?? Jag vet inte, kände mig jagad bara....Det hade blivit en vana...
Nu för tiden så njuter jag av att upptäcka att jag kan vänta lite med att svara, att jag tillåter mig att känna efter en stund, tänke efter lite, och inte "hugga" på minsta fråga, eller händelse. Jag tillåter mig att låta "tid och tomrum" ta plats i samtal med andra. Jag behöver inte ständigt göra något eller ha nåt för händer, utan kan faktiskt tillåta mig att ta det lugnt, vila eller läsa.
Visserligen hade jag då, småbarn, husdjur, jobb och vardagsbestyr att stå i. Men jag tror att jag prioriterade lite dåligt då, trodde jag skulle hinna med även sånt som ensamstående utan barn, hus och jobb, gjorde.
Det är Mors Dag idag och jag ringde min mamma för en stund sen.
Hon känns stressad. Fortfarande. Fast hon är pensionär.
Mina systrar var där och fikade med sina barn (5-15 år) och det är klart det blev väl mycket då jag ringde mitt i kaffet där, men ändå.... I samtalet kom vi in på att jag inte har bil, och hon undrade hur det går att vara utan!
Här märker jag att våra världar skiljer sig åt.
Jag sa att jag klarar mig bra utan bil i den här lilla stan. Jag bor i Norrland och de i Stockholm.
Att gå till sjukhuset t.ex imorgon för att lämna blod tar väl en halvtimme. Hon tappade hakan och tyckte det var jättekrångligt!
Men alltså om man gör det man ska, och ger det den tid som behövs, så bör det ju inte vara något problem. Vad annars har jag att skynda till? Visst, jag är ledig imorgon, men hade jag varit på jobbet så får vi gå iväg på sånt här på arbetstid. För mig behövs kanske 1,5 timmes frånvaro medan det räcker med 45 minuter för någon med bil. Men än sen?
En av de insikter jag fick när jag var sjukskriven för utmattningssympton för några år sen, var denna:
Jag höll på med att göra mat och i huvudet kom det upp:
Fråga: Hur lång tid tar det att skala en lök?
Svar: Så lång tid som det tar att skala en lök.
Vah!?! :)
Vilken frihet, vilken lättnad, vilken självklar insikt!
Allting tar den tid det tar!
Konsten är nog att låta det TA den tiden utan att försöka maxa och forcera.
Jag har iallafall noterat att när jag skyndar mig så vinner jag inget på det, men när jag tar det lugnt och gör det med Närvaro så vinner jag både resultat och välmående.
:)
Bild: dagliginspiration.wordpress.com/.../
Egentligen skulle du kunna ha en kategori som heter KLOKSKAP.... ;-)
> Nettan: Tack. Fixat :)
Åh, herregud va sant! Och gör man fort så blir det oftast fel och då måste man ändå rätta till det och då har man oftast inte vunnit någon tid. Kram på dig du kloka kvinna!