Hur långsamt kommer man längst?

Det var så fint väder i helgen.
Solen sken, det droppade från taken och asfalten börjar komma fram lite här och där. Mitt mål den här söndagen var att ta en termos kaffe och gå bort till Hågesta-ön och sitta vid grillplatsen och bara Vara.

Jag hade tur och fick sällskap och inte vilket sällskap som helst!!
Min lilla gud-son Wiggo, ja...hans mor följde med också, så jag fick en Naturupplevelse i dubbel bemärkelse - i skogen, vid älven med den naturligaste, ljuvligaste lilla unge som njöt av upplevelser. Precis som jag.


Vi forskade på kottar och stubbar, grillplatsens aska, snön och pinnar.



En fikapaus, inte lätt att äta kex med storvantarna, men den här lille killen äger, när det gäller det mesta!
Underbara lilla Ljusvarelse!

* * *

Jag har längtat till Naturen, och jag bor så nära. Hela Jag har känt ett stort behov av att söka Stillheten och Tystnaden. Wiggo och jag behöver inte prata, vi upplever tillsammans.

* * *

Med tanke på att man ständigt är uppkopplad med kunder i telefon på jobbet, kollegor i varje hörn, mobiltelefon, sms, mail och facebook, hela tiden uppdaterad och uppslukad av folk och händelser, och när man är ledig då åker man till Ikea eller fikar i stan bland folk, ljud och happening.

Klart att man behöver Lugnet, Stillheten!
Och Naturen är en helande kraft.



Här är det Träd-känsla vi jobbar med ;-)
Maffigt värre

"Vad saven är för trädet, är livslusten för människan"

* * *