Hur långsamt kommer man längst?

Det har inte gått så många dagar men nu har vi landat.
Tillökningen som skedde var ju lille Sajko. Fridolf och han har verkligen funnit varann. Gamle I-or håller distansen men -"va tusan", tänker han väl - "låt ungdomarna härja och låt mig va bara".

Jag lovade ju lite bilder och här kommer de:


Lille Sajko på röda filten försöker få nån att visa lite ömhet och förståelse - men I-or där uppe i fönstret menar med sin avstängda blick: -"Tänk inte ens tanken grabben, sköt ditt så sköter jag mitt!"
Lille Fridolf...eh, som är rätt stor nu mer, sitter på ett behärskat avstånd och morrar djupt.
I dagarna två gjorde höll han på med det.



Efter några dagar började de känna in varann lite.
Fridolf har ju sin kroppshydda att stö´sig på
samt sin täta, fluffiga päls som hindrar Sajkos illvassa bäbiständer att liksom ta.



Och här ligger de och kramas nästan. Ser det ut som.
Men det är lite för mycket tänder med än...



Här håller de visst på att planlägga nån attack på deras gemensamma fiende: typ, Topsen anfaller!



Här gjorde Sajko en Fridolf, dvs klev upp på axlarna och la sig tillrätta. Fast Sajko är mindre så det var inte helt omöljigt.. Men lika knäppt. Jag satt ju för tusan vid datorn och skulle betala räkningarna. Det var inte helt lätt med en knäppgök i håret..

Det senaste faktiskt.....*darrar lite på rösten med en tår i ögat*....var att de satt på tangentbordet båda två *snyft*..... och faktiskt slickade varann vänskapligt på nosen.

Mission completed.