Hur långsamt kommer man längst?

Idag hade jag satt klockan på 9 av nån anledning som jag inte förstår själv.
Jag stängde av den och somnade om till kl 13.
DET var skönt.

Jag har en jädra hosta och bihålorna är inte att leka med,
och jag känner mig så pass slut att jag redan nu har fattat beslutet
att vara hemma hela den här veckan.
DET känns klokt.

Jag har legat i soffan mest hela eftermiddagen med täcke och kudde
och halvtittat på film på TV.
DET var inte dumt.

Dogge, min inneboende son, kom från träningen, ställer sig i dörröppningen
och glor en stund på scenariot i vardagsrummet och frågar:
"Mamma har du ett tråkigt liv"?

Jag samlar ihop mig, tänker efter en stund och svarar ärligt:
"Näej, Douglas, det tycker jag inte jag har"

Jag hade gått igenom mitt liv i huvudet, hur det varit och hur det är nu,
hur jag njuter av min lägenhet, tacksamhet över att båda sönerna har en sysselsättning,
jag har ett jobb, goa vänner, karaten,
är frisk på det stora hela (förkyld nu, javisst) och trivs med livet.

Douglas tittar på mig igen och säger:
"Jamen du ligger ju här och tittar på TV4Film!!"

Nu har det gått några timmar men jag funderar fortfarande:
Hade jag tittat på TV3 eller en DVD-film
hade han tyckt att jag haft ett bättre liv då?