Hur långsamt kommer man längst?

Igår bloggade jag om att jag har släppt taget.
Insåg att jag kört maniskt hårt med att "gå i mål" gällande flytten.
Jag ville liksom tömma huset, städa ur, göra klart - så mäklaren kunde ta in potentiella köpare när han ville och att det det skulle vara tomt och rent.

Men det var som att jag liksom aldrig hann med det.
Det finns verkligen mer än man tror i ett hus alla skrymslen.

Jag kapitulerade och släppte kontrollen, dvs behovet att jag skulle se till så det blev som jag ville att det skulle vara.
Jag höll på att ta slut på energi och stressa ihjäl mig.
Det var skönt när jag insåg det, stannade upp, föll samman och tänkte bara:
"vad är det värsta som kan hända om jag inte får huset i tipp-topp i tid?"

De scenarier jag såg var överkomliga, inte så farligt alls.
Shit happens liksom. Take it or leave it, typ.

Idag ringde mäklaren och sa att han hittat en köpare!
Va?!
Jag förundras över hur det fungerar!
Om och om igen får jag uppleva det!

Som grädde på moset, så var visst köparen intresserad av att köpa terrariet!
Jag som slitit mitt hår och gått med en klump i magen gällande ormarna och jättetunga terrariet,
hur jag skulle göra med det, sälja, ge bort men helst inte ta med till lägenheten.

Va?!?!

Fast det är inte säkert att han såg att det var ormar i, så det kanske inte blir nåt,
men ändå!!!??
Jag förundras över Lagen om Attraktion, Universums lag eller vad man nu vill kalla det.
*fnittrar överlyckligt*

Jag är tacksam.
Tacksam över att jag fått lära mig känna Tillit.

Jag är fri :)