Hur långsamt kommer man längst?

Jag har iaf fått fram kabeln för att ladda över bilder på datorn,
men då har jag visst inte rätt program-nånting för att det ska funka
så jag skiter i de skojiga bilderna och drar det ändå:

Jag och en kompis slängde upp min gamla hö-bal till säng på bilen
och iväg det bar på stora Långselevägen bort mot soptippen.

Vi satt och pratade om det här med att vara närvarande i det man gör,
så man inte missar tillfällena i det vardagliga,
och rätt vad det är så smäller det till och jag inser att sängen inte är kvar på taket!

Jag bromsar in och stannar vid vägrenen och båda tittar bakåt
och ser sängen ligga en bra bit bortöver, mitt på vägen!
Vi tittar på varann och gapflabbar!

Hur var det här med att vara närvarande i det man gör?
Körde jag kanhända för fort?

Nåväl vi sprang bort och hämtade tillbaka sängen,
plockade upp resterna av takräcket som hade gått i bitar,
och baxade upp sängen direkt på taket och surrade fast det genom de öppna fönstren på sidorna.

Vi tog oss i sakta mak sista biten till sopstationen
och mottogs glatt av kvinnorna som kände igen min bil på långt håll.
Det var nästan som ett kärt gammalt återseende sen mina flitiga besök vid utrensningen vid husförsäljningen.
Men vi höll oss från att kramas för det var ju fler besökare där
och vi kände nog alla att det kanske var ett udda sätt att hälsa på varann på en soptipp...
Så det blev bara ett glatt "Heeej" och de fick iallafall hjälpa till att styra upp var vi skulle slänga takräckena. De gick som "Metall".

Men nog kan man säga att det var Guds Försyn,
som gjorde att det inte var några bilar bakom oss när sängen sköt iväg som en projektil på Långselevägen!

Och takräckena höll ju nästan ända fram till tippen med det sista lasset av min gamla bråte, innan de också hade gjort sitt. Tajming.


En bild från de tidigare besöken då vi först skapade kontakt.
(Av hänsyn till att de kanske inte vill gå ut med att de känner mig, så har jag dolt deras ansikten)