Hur långsamt kommer man längst?

Torsdagkväll förra veckan åkte vi ner nio stycken från klubben i en hyrd minibuss.
Vi turades om att köra genom natten och klockan 6 på fredagmorgonen var vi framme.

Vi var först på plats i Vadsboskolan som vanligt,
för att vara säkra på att vi får vårt "bås"
som skulle bli vårt hem i en vecka.

Här bakom plintarna har vi skapat en mysig lya
och finns det hjärterum finns det stjärterum.

Utsikten från själva bädden var väl inte den bästa,
men compact living är det som gäller här:

Programmet som gällde i en vecka var uppstigning kl 6 och sedan uppvärmning för alla.
En del sprang på morgonen och resten gjorde TaiChi, vilket jag är en fena på nu.
Sen frukost och kata-pass,
sen lunch och kumite-pass (kumite=man kör mot varann)
och sen middag.


Mellan här var det några timmars paus så man kunde sova igen, läsa eller gå på stan.
Klockan 22 släcktes lyset.
Det var inga problem att sova. Det blir nästan 30 timmars träning på en vecka.

Det är verkligen som att komma på retrat detta.
Att få vara med sig själv, iofs tillsammans med en massa andra,
men alla är där av samma orsak.
Jag fick landa med mig själv och det känns så himla bra.

Att komma tillbaka till Verkligheten, känns lite osäkert, speciellt när jag har semester nu.
Alltså det är ju helt underbart att vara ledig, och att kunna göra som jag vill,
men det är lite det som är kruxet -
att vara så stilla... så att jag kan lyssna till mig själv och vad jag vill.

Jag gillar faktiskt att vara nära mig själv.
Närvarande.
För mig krävs det övning och planering.
Jag har bestämt mig för att tex köra TaiChi varje dag.
Det är en bra början för att behålla kontakten med Mig Själv....

Mmm......
Semestern - here I come!

Jiiihaaa!!
=)


Det var välllldigt soligt i Mariestad!
(Matilda är den andra bäjben ;)