Hur långsamt kommer man längst?

Idag var det min tur att ha karateträningen för barnen.

Det kändes lite tufft när jag tänkte på det igår på jobbet, fredagkänsla och allt.
Jag vet att jag tycker det är roligt när jag väl är på plats, men.....

...det blir ingen sovmorgon utan jag måste kliva upp senast kl 8 fixa ett program till båda grupperna (fortsättnings- och nybörjargruppen).  Sen ner till dojon och ta emot de här barnen och köra en timmes träning med dem och direkt efter nästa grupp och en timmes träning till. Plus ett eget pass då jag är ändå är där, ombytt och klar. Sen hem och duscha och käka och så går hela lördagen liksom.

Men så sa min kollega till mig, där på fredagen:
"vad bra du gör det som tar hand om andras barn så där.
Och lär ut karate för det är nog bra för barn istället för att sitta framför datorer och TV".
Det fick mig att tänka efter.....

Ja faktiskt!

Vilken förmån att få ta hand om de här barnen!!  Ett gäng små människor mellan 6-12 år.

Det är så roligt att se, hur de växer som individer från att första gångerna är lite ostyriga men efter en kort stund vet de hur det fungerar och jag blir verkligen stolt över dem.
Jag är glad att jag faktiskt sa det till dem idag när passet var klart och vi satt ner för att avsluta.
Alla behöver höra att man är bra, även alla våra barn. De är underbara!



Så - det går att ändra attityd genom att tänka från ett annat håll.
Min fredagslättja och bekvämlighet byttes ut mot en glädje  att jag faktiskt har förmånen att få undervisa de här barnen.