Hur långsamt kommer man längst?

Det gäller alltstå inte mig!
Eller jo, lite...

Jag väntar på barn som ska födas och är alldeles kollrig och underlig. Det är mina kollegor på jobbet och vänner, som ska ha smått.
Imorse fick jag veta att ett par fick en pojke inatt. Va skönt, nu kan jag andas ut. En bjässe på nästan 5 kg!
Jag tyckte det räckte och blev över med de 3,8 kg att pressa ut då, på min tid för ca 20 år sen.
*pust*
Nu är ett annat par,  mina kära vänner, uppe på sjukhuset och det verkar lurt...
Jag längtar så in i baljan efter att det ska vara överstökat!
Jag tycker den här väntan är jätte-jobbig!!

För några dagar sen kom en kollega in på jobbet med sin lilla 5-veckors-tös och jag bar omkring med henne hur länge som helst. Så länge så mamman började efterlysa mig och barnet. Hon sov, den lilla människan och ja....jag hade kunnat umgås med henne hur länge som helst...
*ler fånigt*

Det är ett vackert tillstånd, att umgås med små-bäbisar, det är så stillla....och så stort...och man försvinner liksom....
Det finns bara den stunden och det här Miraklet, Barnet.  Världen runt omkring förvinner i det här vackra Mötet.

Jag undrar vad som hänt med mig...
Förut brydde jag mig inte om ungar som föddes hit och dit. Jag tänkte mest att "jaja, nu har de det de gör under ett antal år. Bajs och kräks och nattvak osv. Jag har gjort mitt, tack och lov för det", ungefär.

Men nu....Nu är det som väntans tider....Som att det nästan gäller mig!.....Konstigt...
Man kan tro att jag åtminstone skulle vara moster eller faster eller nåt. Men det är inte ens så....

En annan kollega till mig sa samma sak, att hon är likadan som mig, kollrig och underlig och går och väntar på de här nya små människorna... och hon var inte heller så förut.

Jag blir alldeles matt......

Hur ska det då inte bli den dagen jag blir farmor!? 

:-)