Hur långsamt kommer man längst?

Jag rasade ner så fort så jag hann inte reagera förrän jag slog i botten.
Ont gjorde det, riktigt ont.

Att det kan gå från toppen till botten så snabbt,
på bara ett andetag, ett samtal eller en tanke...

Jag skulle ta tag i viktiga bitar, hade bokat möten,
samtal med instanser och skulle ordna upp saker som kommer ge konsekvenser för mig,
under väldigt lång tid framöver...
Jag kände mig inte kaxig, utan rätt liten och utlämnad.

Jag är tacksam för mina vänner omkring mig som vet vad jag är inne i,
och som jag får stöd, peppning och hjälp av,
när jag själv tappar fokus och mod...

Efter sista avgörande samtalet nu på eftermiddagen så släppte allt!
Innan jag hunnit lägga på luren så var det som att en tsunami-våg brutalt sköljde över mig,
dränkte mig, jag kunde knappt andas, tårarna rann, hjärtat slog hårt
och jag kände att jag sögs ner, i kraften av maktlöshet och uppgivande.

Mellan tårarna tänkte jag "även det här kommer att passera",
men smärtan var enorm!!

Det har gått några timmar och jag har lugnat mig och förlikat mig lite med det som komma skall.

Men känslan är....lite som....att jag fått en dom...
...om att bära fotboja......under lång tid.
Jag har har en månad i det fria, sen ska jag "låsas in"
och göra rätt för mig.


Men jag vet.....att tanken skapar känslan,
och jag kan välja vad jag ska tänka...

Det kommer bli bra, när det här har passerat...