Hur långsamt kommer man längst?

...inte bara för att den är mitt i veckan och ger en vink om att det snart är helg och en stunds frihet, utan för att jag imorgon, onsdag kommer ta hjälp, igen,
för att ta mig genom de hinder som jag inte själv klarar att passera,
och de frågetecken som jag inte kan räta ut på egen hand.

...ibland är de som reklambladen i brevlådan...det kommer hur mycket som helst och det blir bara för mycket...

Jag är stolt över att jag faktiskt kan be om hjälp, även om det sitter långt inne mellan varven,
för jag vill klara ut saker själv.

Men när jag äntligen kapitulerar, ger upp, då blir jag ödmjuk - mjuk inför ödet - att jag klarar inte det här själv.

Då tar jag emot hjälp och litar på att om jag är öppen så kommer jag att komma till nästa "level",
jag kommer förstå var jag är och vad jag behöver för att hitta tillbaka till Balansen.

Imorgon bär det iväg på en hej-dundrande "resa" och jag vet att det kommer göra ont, men ont har jag ju ändå...