Hur långsamt kommer man längst?

Idag fokuserade vi på Ohyo 1 - 8 och bara det.
Vi måste kunna vakna mitt i natten och om nån frågar hur är Ohyo 7 och då ska jag kunna det - både attacken och försvaret. Utan att blinka. Och än så är vi inte tvärsäkra på alla men det är ju charmen... att få till det.

Så vi körde två attacker och sen var det den andres tur.
Tills vi gått igenom alla åtta.
Inget snack, bara pang på.

Min vad krånglade på 5:an på maegerin och sen blev det till att ta det lite försiktigare på de ställena med maegeri och surikomi.
Men det är svårt att hålla igen.

Men överlag kändes det bra och vi körde ett varv till på de åtta, med två omgångar på varje.
Sen filmade vi 1 - 8 rakt av, två attacker var och sen avslutade vi.

Svettiga och rödblommiga och nöjda, och mina adrenalin- och endorfin-nivåer är fortfarande rätt höga fast det är drygt tre timmar sen....Passerat midnatt...

Jag har tittat på filmen och det är verkligen bra att se sig själv utifrån. För det blir lättare att se vad det är jag behöver tänka på och justera.
Och när jag har tittat på filmen så är jag tok-sugen att gå ner och träna ett pass till.
Galet va?!

Ser fram mot lägret i Herrljunga, i december och förutsätter att vaden är färdiglekt och som ny. Eller iaf som innan.