Hur långsamt kommer man längst?

Igår var det julfest på jobbet.
Jag hade inte tänkt gå.

Hur som helst har jag varit lite halvkrasslig av och till,
och eftersom att jag är ledig ett par dagar
och hade ett ärende med chefen jag måste ta
så gick jag in på jobbet.

Nu var inte chefen där, men jag träffade mina kollegor
som alla var på festhumör, glada och goa
och det kändes härligt att vara på jobbet....;)

Jag lät mig övertalas till att iallafall åka bort till festen och åtminstone äta.
Gratis är ju gott.
Sant!

Så jag flyttade fokus från en helkväll i soffan med honungste, Ipren
och vuxna ungar som nog tar mig för given i köksregionerna
och ett eget splittrat inre blandat med alla deras debatter och idéer som ständigt är i rörelse,
till en egen kväll bara för mig själv i glatt sällskap av trevliga kollegor.
Och gratis mat ;)

Det är inte likt mig som ofta brukar tacka nej till sånt här.
Jag har haft tendenser till att vilja vara ifred, inte så mycket folk och ståhej,
men jag hade riktigt kul igår!

Jag blev kvar tills strax innan de stängde, kors i taket.
Bra ordnat fest och go mat och sorglösa kollegor överallt.
Jag behövde nog det här.
Egen tid.
Att unna mig att ha skoj och slappna av.

Jag var till och med upp och jazzade på dansgolvet med de övriga galenpannorna
och upptäckte att jag tyckte det var roligt!

Jag hade jätteroligt och är tacksam och glad att jag hade ett ärende med chefen igår
så jag blev övertalad att gå på festen med de andra.

Sen tog jag bilen hem och idag har jag ingen röst.
Om det beror på min av-och till-förkylning eller för mycket sång och skrän,
det vet jag inte och det spelar ingen roll heller.

Dä sa va gött å leva....

Ska se om jag får tag på nåt bildbevis på hur kul man kan ha, återkommer om det.