Hur långsamt kommer man längst?

När ens barn har passerat 20 så går det upp för en så småningom, att det är en vuxen människa man har framför sig.
Det är inte ett barn längre. Det kommer alltid att vara ditt barn såklart, men du kommer förstå att du inte har nåt att komma med längre. Du kan säga vad du anser om saker och ting, och vad du känner och vad du ser, vad du upplever. Men du kan inte bestämma längre. Du kan föreslå och fortsätta vägleda och visa, men sen måste du släppa taget. Ni kan samtala, ha en dialog, fråga och vänta på svar. Ni kan argumentera och diskutera, men sen släppa taget. Du kan inte förvänta dig någonting alls, du kan önska och hoppas men inte förvänta dig nåt. Du måste lämna över. Släppa taget.

Ditt vuxna barn är en egen individ. En vuxen människa precis som du själv, och som måste gå igenom det du själv har gjort. Smärta och skratt, sorg och glädje. Det finns inga genvägar eller facit och det du själv har lärt dig genom livet kan du inte tvinga på den här vuxna människan. Han måste själv ta sig igenom det. Du måste släppa taget, hur svårt det än kan vara, och hur ont det än gör....när du ser vart han är på väg.

Gode Gud, hjälp mig släppa taget om den här unga människan...och Gud, - var med honom!!!