Hur långsamt kommer man längst?

Det är söndag idag.
På torsdag bär det iväg till Herrljunga, långt ner i södra Sverige, på karateläger igen.

Jag är inte speciellt frisk.

Jag har en fånig hosta och när jag intar ryggläge för att sova eller vila,
så "poff" säger det så har alla andningsvägar täppts till.

När jag hostar och även nyser så låter jag som en fjortis, på fyllan.
Säger grabbarna.
Det har kul åt mig, för de ställer frågor
och när jag svarar så väser jag nåt och de kontrar med:
-"Va? Jag hör inte, mamma."
Sen forskar de inte vidare mer på det och jag sitter där och kippar efter andan
medan de tokskrattar åt mig.

Emellanåt så frågar de ändå:
-"Du blir väl inte ledsen mamma"?

Kort minne som jag har så försöker jag svara tryggt att det blir jag inte.
Och då är det kört igen, de hörde men låtsas inte.
Det är kärlek, det.

* * *

Hur ska jag bli frisk till lägret?
Om fyra dagar ska hjärta, lungor och hela kroppen vara på hugget för att ösa på i dagarna 3.
Eller 2,5, men ändå!

Nu känner jag mig som en 100-åring som hastat fram i ett isigt maraton
med rullator utan luft i däcken och snowjoggers utan broddar.
*puh*

För att inte tala om alla känslomässiga,
mentala och andliga processer jag också tajmat in nu...

Man får bara så mycket som man klarar av...
Tryggt..