Hur långsamt kommer man längst?

Det var ett tag sen jag skrev om min träning mot shodan, svart bälte. Den 18 augusti var sist.
Ojoj. Tiden går.

Jag har tränat hela tiden iallafall, 3 gånger i veckan, på de vanliga ledarledda lektionerna. Sen på lördagspassen är det frivilligt och då har vi varit några stycken som gått dit och kört nån timme eller två.
De andra som har varit där är lägre bälten och jag har hjälpt till lite med deras träning.
Men sen Peter gjorde illa armen så har han inte kunnat träna själv, bara snacka och visa.
Jag behöver göra.

Så jag har inte haft nån att köra Ohyo och Kihon med, utan fått nött lite på diverse ändå.

För övrigt så har det varit lite annat runt mig i livet som har distraherat mig lite från "the Sharp focus", liksom.
Men det har lagt sig.

SÅ!!!
Plötsligt händer det!!

För två veckor sen så dök Fredrik brunbälte upp med ett skimmer omkring sig, och på den där torsdagsträningen då det var full fart med kast och fix och fart och fläkt i partekniker, så bestämde vi att vi skulle köra även på lördagen.

Sagt och gjort!
Vi var där, och några till, och Peter var som ett facit att checka av med.

Så Fredrik och jag körde igenom alla Ohyo, först memorerade dem, lite sakta, och sen fullt ös - oj vad roligt!!
Vi är bra tajmade, matchande storlek och det kändes så himla lätt och enkelt och snabbt och rappt allting, till och med att åka i golvet, och att kasta honom.

Fredrik blev lyrisk och vi bokade dagen efter också.
Jajamän, pang på bara - så kul!!

Målet är december 2010 på Herrljunga-lägret. Då ska det sitta. Och sitta klockrent!
Allting!
Lyriske Fredrik och jag tog i hand på det - och bestämde att träna 5 dagar/vecka.


På tisdagsträningen small det till i min vänster vad på uppvärmningen!

NÄÄÄÄÄÄääääääeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjjj!!!!!:.............................NEJ!!  

..................Hade haft nån känning ett par veckor men viftat bort det lite............



Nåväl, efter ett ultraljud och en ortoped-undersökning så var det mesta helt och fint - fick till och med beröm då ultraljudet visade fantastiska senor och knä-skålar och felfria muskler. Tack, fint, men ont hade jag.
Ortopeden tittade sen hastigt och sa att det är 6 veckors vila som gäller.

Jag höll på att ramla av stolen där jag satt!
Vi hade ju bestämt 5 dagar/vecka, Fredrik ch jag ju - och om 5 veckor ska jag på Herrljunga vinterläger!
Hallå- det går inte!!

Nåväl, efter att så småningom accepterat läget och haltat runt några dagar så tog Sensei Fred en titt på vaden innan ett träningspass, veckan efter. Han tog inte en titt bara... han tog tag i, klämde, tryckte, masserade och fixade och grejade så jag trodde att jag skulle kasta mig över honom och nita honom... men jag kom på att han har svart bälte 6:e graden... så jag djupandades istället och skrattade av smärta (skratt och gråt ligger väldigt nära varann)  och klappade frenetiskt på plinten jag låg på i min gi med uppkavlade byxben. Ajaj-ojoj.
Men Fred vet vad han gjorde, vaderna var stela som vedträn och han lyckades mjuka upp dem lite.

Så nu har jag fått i läxa att stretcha ett par ggr/dag och sen skulle han och hans fru Sensei Monica turas om att massera upp vaden några gånger och sen ska jag kunna vara på bana inom kort.

Träna gör jag ändå, men försiktigt. Fullt ut hoppas jag snart att jag kan göra. Längtar efter att få köra max igen och veva iväg med Fredrik och själv få landa hårt i golvet.... och så...