Hur långsamt kommer man längst?

Häromnatten så vaknade jag av att Vilma gick runt och gnällde. Hon stod i mitt rum och glodde en stund.
Jag låtsades inte höra, och somnade strax om.  I halvdvala, lite senare hörde jag att hon gick till äldste grabben och stod där och gnällde lite försynt en stund.
-"Gå å lägg däh"! hörde jag bestämt ifrån rummet.

Ytterligare en stund senare var hon tillbaka i mitt sovrum,
hon pep lite löjligt och sen satte (!) hon sig vid min säng och lutade sig tungt mot den. Det brukar hon aldrig göra.
Efter ett tag så gick jag irriterat men bestämt upp och skulle se vad problemet var.
Hon blängde på mig, och jag gick mot dörren och öppnade den, om det var så att hon var nödig. Det har hänt att hon haft diarré, men hon stod där och glodde bara.
Jag drog ännu mer irriterat iväg med henne till altandörren, men nix, hon stod i dörröppningen och glodde ut i den svarta natten.
Vattenskålen i köket var full, så det var inte det heller. Jag tappade tålamodet och sa samma som sonen gjorde innan:
-"Gå och lägg däh!"

Hur det nu var så lugnade det sig och jag fick några timmar till innan klockan ringde.

Jag nämnde detta för en kollega på jobbet, som tidigare jobbat som veterinär, och hon tittade på mig och sa brutalt att "Hon är säkert senil!  De kan bli lite underliga när de blir äldre."
Hon kunde väl lindat in det lite, tycker jag!!  =O

Jag tänkte att det kanske blivit nåt i och med att hennes cortison tagit slut och det hade gått 4 dagar innan jag fick tag på en burk. Och kollegan nickade, och menade att det kunde absolut ha att göra med det, att det liksom slagit sig åt huvudet, så hon beter sig lite underligt.
=O

Sen på kvällen så var planen att jag skulle jag bada Vilma. Hon både kliar och hårar som bara den. Ett regelbundet bad brukar göra nytta.
Sagt och gjort!

En hel del hår blev kvar i badkaret sen och på handduken hon stod på under tvagningen.

Efter en bra stund av sanerande och grejande så såg badrummet ut ungefärs om innan, hyfsat ren.
Jag samlade ihop hela dröset med hår och tänkte att jag måste blogga om det.
Knäppte några bilder med mobilen.
Som proffsen gör *host* så la jag dit ett vanligt AA-batteri så att man kan se mängden blött hår som blev över, som en hel jädrans peruk!


Efter torkning, klo-klippning och belöning så var hon så snygg och fin, och jag var trött.
* * * * *
När det är dags för John-Blund för oss båda, så ser jag till min förskräckelse - att ormburen är tom!!
Det haaaar hänt förr. Jag bruuuukar hitta dem.

Sakta men säkert...........går det upp för mig.........att orsaken till att Vilma gnällde den där natten,
var att ormarna hade rymt och troligen tagit genvägen genom jyckens bädd!
Tror väl jag det!!
Att man inte vill sova med sängen full med orm!
Och både jag och grabben som hade schasat iväg henne, så brutalt, helt utan förståelse och medkänsla!

Nåväl, efter att ha letat både länge och väl så hittade jag till slut den Röde Ormen under mattan i vardagsrummet, och ytterligare en bra stund senare så hittade jag Bruna Bitchen i ett skåp i närheten av Vilma.

De fick mus, och lite värme, och sen var de nöjda och glada tillbaka i buren.



Röde Orm blir så glad att se sin Bruna Bitch efter att ha varit åtskilda några dygn ute i kylan, bland faror, skrymslen och huskatt med nyfikna klor.



Och Vilma har kort minne, för hon är hund, så hon sover gott alldeles bredvid.


Sensmoral - Tro aldrig att djur är dumma och att veterinärer vet allt.

Eller - Hussar och Mattar är dåliga lyssnare.

Eller kanske.......att det är värt att investera i bättre ormbur för att få nattsömnen bevarad....