Hur långsamt kommer man längst?

Häromdagen gick jag upp kl 7 enligt överenskommelse med min yngste son.
För att väcka honom. Fast jag var ledig.  Curlingmamma? Vem? Jag?

Dagen innan sov jag ända till 11 på förmiddagen och den dagen kom liksom aldrig till skott.
Jag vet att det det är ett nerköp att dra sig länge på morgonen. Iallafall om man har planerat att göra nåt lite senare. Skiftgång är inte så självklart, tar ett tag innan kommit på det liksom.

En sak är väl om man bestämt sig för att ta en dag utan väckarklocka, och planlöst lulla omkring halva dagen i tofflor och spretigt hår och fika när man vill. Hur ofta man vill.
Men jag skulle träna karate med en kompis och sen jobba eftermiddag/kväll.
Jag kände mig långsam och trög från det att jag klev upp. Allt gick i ultrarapid. Träningen kändes som deg. Självkänslan dalade och en släng av sociofobi trängde sig på.
Dagen försvann så småningom.

Men det gör skillnad att vända på dygnen.....

Den bästa tiden är ändå på morgonen, innan dagen breder ut sig.
En stilla promenad i vintern med jycken, vacker omgivning och en känsla av Ett-Med-Naturen.
En sorts uppladdning innan man tar itu med dagen.

Kanske har med åldern att göra... förr då kunde man vara uppe hur länge som helst, sova minimalt och ändå fungera. Eller gjorde man det?