Kom krypande längs ryggraden...
Febern!
Jag satt alltså på jobbet för nån vecka sen på ett nattskift, då jag insåg att jag höll på att bli sjuk.
Den där känslan av ett obestämt "ont" nere i svanken som kryper upp längs ryggen, i huden, och man tappar kraft.
Framåt 2-tiden på nattkröken så la jag mig på soffan en stund och min kollega letade runt i huset efter mer filtar, och bäddade om mig. Jag frös som en hund.
Sån tur var....eller vad man ska säga... så hade jag ett helt gäng med fridagar, efter de där nattpassen, så jag kunde vara hemma och sjuk utan att koppla in Försäkringskassa, karensdagar och sjuklön.
DET känns bra, mina vänner!
Fast å andra sidan....hade jag tänkt ta vara på mina lediga dagar på ett helt annat sätt än ligga i halvkoma i soffan i 4 dygn....
Den hosta jag hade var inte att leka med:
Lungorna kändes som köttstycken som någon rivit ur med en kätting med hullingar på.
Halsen var som ränna av sår och varje andetag var som en krigszon..
Febern låg mellan 38.6 och 39.6.
Minns inte att jag haft så hög feber. Så länge.
Sista dagarna hade jag hade ont i baken, höftkulorna! Liggsår banne mig!
På femte dagen, torsdagen, så ringde jag vårdcentralen för jag orkade inte mer. Hjälp mig, liksom!
Vartannat ord i telefon, hostade jag sönder, gick knappt att prata, ont gjorde det, men till slut förstod hon och jag fick en tid 30 minuter senare.
Jag fick skjuts av min räddare, som försett mig med mina underliga önskningar under de här dagarna, som apelsinjuice, stark ost och isglass.
Jag hasade mig in till läkaren, satte mig i stolen och vinglade lätt fram och tillbaka som en idiot.
Han tittade på mig med ett snett leende, skrapade sig lite på ena tinningen och sa mjukt:
"Febern har gått hårt åt dig...."
Så kollade han lungor och hals och skickade in mig för nån provtagning.
Lunginflammation var visst nästa steg om jag inte kommit in och stoppat tåget.
Vi träffade på en läkare där inne, som också tränar karate, och han stod och log lite åt det skade-glade hållet när han såg mig röra mig i korridoren som 80-åring i sällskap av min mer pigge och raske hemtjänst..f´låt, särbo.
När jag kom inom hörhåll så lutar han sig fram och säger:
"-I vanliga fall så kan man inte säga till en tjej att hon inte ser fräsch ut, men nu kan jag säga det - du ser verkligen inte fräsch ut!"
-Tack, sa jag
och hasade mig vidare utan en tanke att ens kicka ner killen.
Han hade ju helt rätt.
Vi åkte därifrån med ett penicillin och cocillana, hostmedicin med morfin, för att sussa utan hosta sönder natten.
Oj, vilken resa detta har varit.
.
Hoppas att du mår bättre nu då, låter inte så skönt att inte vara kry...
Kram
men lilla gumman, va slut du såg ut!! Tur att du mår bättre nu!