Hur långsamt kommer man längst?

Vi var några stycken som möttes upp i dojon, och nötte på i våra egna världar och tekniker.

Jag startade med uppvärmning i form av alla grunder, ingen hets utan uppmjukande och tekniskt.
Fuskade dock lite med kombinationerna, men jag ville komma till katorna.

Katapass var det tänkt, och jag gick igenom alla Pinan-kator, och Kuschanku (som aldrig tycks ta slut) och Naifanch som är skön att fokusera i.
Till min stora förtjusning så kom jag ihåg hela Chinto!!
Nu sitter mönstret, och då kan jag sakta lura in mer studier på tekniker, och få det så nära rätt jag kan komma på mitt stadium.
Nöta, nöta och nöta.
Utveckling sker.

Peter och Kecke körde lite parisar, men Kecke hade lite problem med en arm så han tittade på medan jag och Peter körde igenom alla Ohyo 1-8.
Då kunde Kecke hjälpa mig att säga till vad jag ska ändra på, rätta till och tänka på.
Så det var bra. Kände mig ringrostig på Ohyo, om det var höger eller vänster ben och så, men jag har mest kört Kihon.
Vi gick igenom dem också, kihon 1-10 men 10:an utan kast.
Det räcker!
Himla mycket information som ska in och det går inte att ta allt på en gång, utan man får låta det som sipprar in, sippra in.
Sen fyller man på vartefter och till slut har man kommit en bit på väg.
Det är så himla kul att upptäcka att det faller på plats, att det fungerar och jag är glad att jag får hjälp av Peter, och Kecke.

Om några veckor så börjar karateträningen, med ledare. Då är sommaruppehållet över och jag är hyfsat förberedd inför starten.

Ska bli skoj att ösa på och att träffa de andra igen.