Hur långsamt kommer man längst?

Efter fyra dagar i Stockholm för att träffa familjen med de obligatoriska fikandet av sötbröd så var det inte så att jag skuttade ner till dojon ikväll inte, det ska gudarna veta!

Men väl inne, ombytt och klar, så värmde jag upp (det var väl att ta i..TaiChi-form mer...) med grunderna -
junzuki + kette,
gyakusuki + kette,
junzuki tsukomi + kette,
gyuakizuki tsukomi + kette och
tobikomizuki + nagashi.
Hela paketet i sakta mak, ingen hets och svett...jo svett var det banne mig ändå pga sockerkickarnas glada afton.

Jag fokuserade på rena rörelser, och rappt i slutläget, trots att jag inte körde max.

Sedan körde jag igenom Ohyo 5-8 med Peter, och det kändes betydligt bättre än förra gången =D
Nu visste jag hur teknikerna skulle vara och mer och mer känsla infinner sig.
Brassade till och med på lite och herrejästanes - det är för himla kul!!!

Vi gick igenom Kihon 6-9 också och likadant där, jag känner igen dem och kan liksom "köra" mer!
Jag gillar lite snack och mycket verkstad, pröva, pröva och pröva, om och om igen tills man får kläm på det.
Så var det ikväll tyckte jag.

Jag gick igenom katan Chinto också och nu kan jag mönstret fast det var en vecka sen jag körde den. =)

Seishan körde jag också men hade glömt början. Men det känns faktiskt som att nu när jag har Chinto med mig så kan jag dribbla med alla katorna nu och verkligen jobba med varje en, varje teknik och tempo och feeling och så.

Det är för himla kul med karate!!!

Från att ha varit en sås-kopp då jag for ner till dojon, till att vara eoforisk och redo att flytta berg när jag kom hem nyss,
så är det bara en sak att säga om det:  Träning ger resultat på fler än ett plan!