Nöden är Uppfinningarnas Moder...
...eller hur man skapar nya maträtter när kylskåpet är tomt.
Jag har en liten tendens att nästan njuta, eller kicka lite på kris-lägen.
Det var nog värre förr, inser jag klokt nu, men nu för tiden är de inte så stora grejer det handlar om.
Förr var det annat... *hummar lite moget*
Att ta saker och ting för givet är nog rätt vanligt.
T.ex:
-att pengar sätts in på kontot den 25:e varje månad.
-att ha bil.
-att man vaknar nästa morgon.
-att man lever och har hälsan och att det kommer vara så även imorgon.
-att ens vänner finns kvar trots att man inte ringt dem på ett tag.
-att internet ska fungera.
-att HA internet.
-att affären ska vara öppen när jag behöver något.
-att barnen mår bra.
....och så vidare....
Jag har ingen bil.
Den gick inte igenom bestiktningen i somras.
Jag har således fått gå sedan augusti, ca 9 månader, och det är ju tur att jag inte har långt till jobbet.
Men det krävs planering för att handla, bära hem mjöl, hundmat, och mjölk.
Man gör sig beroende av andra om man ska åka på längre trippar av olika anledningar.
Jag kan se folk som åker runt i sina bilar och jag kan känna att
"om de bara visste vad bra de har det!"
Jag kommer köpa en liten skruttis nästa månad, då arbetsgivaren delar ut en bonuslön. ;P
Bara jag tänker på min blivande bil, så blir jag alldeles glad och lycklig,
för jag vet hur mycket lättare det kommer att göra min vardag.
Samtidigt så förstår jag att det kommer gå rätt fort innan jag tar bilen för given.....
Eller?
Bristen på klirr i kassan för tillfället, har gjort att det är ett bra läge att städa ur kylskåpet (läs: det är näst-intill tomt).
Men middagen ska stå på bordet, och dåååååå sätter fantasin in.....(eller om det är överlevnadsinstinkten),
och vips så har jag skapat en kulinarisk ....eh...överraskning!
Har ingen aning om hur det kommer smaka, men det är ju i alla fall ätbart, det som jag slängt ner i pajskalet, även om det är rester av både det ena och det andra...
Så då står vi oss en dag till, tills räddningen landar på kontot imorgon och man återigen kan
ta för givet att affärerna är öppna när jag vill handla, för att så självklart ha mat på bordet.
Imorgon med.
För det tar man ju för givet.
Jag har en liten tendens att nästan njuta, eller kicka lite på kris-lägen.
Det var nog värre förr, inser jag klokt nu, men nu för tiden är de inte så stora grejer det handlar om.
Förr var det annat... *hummar lite moget*
Att ta saker och ting för givet är nog rätt vanligt.
T.ex:
-att pengar sätts in på kontot den 25:e varje månad.
-att ha bil.
-att man vaknar nästa morgon.
-att man lever och har hälsan och att det kommer vara så även imorgon.
-att ens vänner finns kvar trots att man inte ringt dem på ett tag.
-att internet ska fungera.
-att HA internet.
-att affären ska vara öppen när jag behöver något.
-att barnen mår bra.
....och så vidare....
Jag har ingen bil.
Den gick inte igenom bestiktningen i somras.
Jag har således fått gå sedan augusti, ca 9 månader, och det är ju tur att jag inte har långt till jobbet.
Men det krävs planering för att handla, bära hem mjöl, hundmat, och mjölk.
Man gör sig beroende av andra om man ska åka på längre trippar av olika anledningar.
Jag kan se folk som åker runt i sina bilar och jag kan känna att
"om de bara visste vad bra de har det!"
Jag kommer köpa en liten skruttis nästa månad, då arbetsgivaren delar ut en bonuslön. ;P
Bara jag tänker på min blivande bil, så blir jag alldeles glad och lycklig,
för jag vet hur mycket lättare det kommer att göra min vardag.
Samtidigt så förstår jag att det kommer gå rätt fort innan jag tar bilen för given.....
Eller?
Bristen på klirr i kassan för tillfället, har gjort att det är ett bra läge att städa ur kylskåpet (läs: det är näst-intill tomt).
Men middagen ska stå på bordet, och dåååååå sätter fantasin in.....(eller om det är överlevnadsinstinkten),
och vips så har jag skapat en kulinarisk ....eh...överraskning!
Har ingen aning om hur det kommer smaka, men det är ju i alla fall ätbart, det som jag slängt ner i pajskalet, även om det är rester av både det ena och det andra...
Så då står vi oss en dag till, tills räddningen landar på kontot imorgon och man återigen kan
ta för givet att affärerna är öppna när jag vill handla, för att så självklart ha mat på bordet.
Imorgon med.
För det tar man ju för givet.
Kommentarer
Trackback