Hur långsamt kommer man längst?

Efter att ha varit på mitt första karatepass sedan i början på december, alltså 3 månader sedan sist, så måste jag säga att jag klarade mig rätt bra.
Jag svimmade inte så mycket som jag trodde, och den tomat-röda färgen i ansiktet i slutet av träningen passade riktigt bra till mitt nyblonderade hår (varför kommer jag att tänka på polkagris nu?),
och att kunna gå normalt nerför en trappa efteråt, utan att handlöst falla ner i gatan, är sånt man bara tar för givet annars.

Jag är glad att jag fick en uppenbarelse av Tacksamhet över de små vardagliga sakerna i Livet.
Bara att kunna kliva ur sängen på morgonen efter, var för mig ett mindre äventyr......
Eller att borsta tänderna utan att huka sig fram mot handfatet för att mot denna stödja armbågen för att få in tandborsten i rätt vinkel mot munnen.
(Jag är glad för eltandborsten jag fick i julklapp.)

Bara det att kliva in i bilen med hjälp av ett kraftigt tag med vänsterhanden om kanten på biltaket och en försiktig sving ner på sätet, gör en också ödmjuk.
Jag brukar alltid använda bilbältet men detta var för mig nu heller ingen självklar handling, och att ha en manuell låda i bilen tycktes mig helt vansinnigt!
Var är en automatväxellåda när man behöver en?

Min kropp visade mig på ett tydligt sätt i vilket skick jag är i.
Varenda muskel värkte, varje muskelfäste hade tagit stryk och hela jag var ett enda gigantiskt värkande blåmärke!
Jag har fattat vinken.

Tack....

Form och kondition är en färskvara

Bild från: www.maniacworld.com