Hur långsamt kommer man längst?

Min son tog körkortet förra veckan!

Jag trodde inte att det skulle kännas så som det gjorde när han ringde mig där på förmiddagen.
Han bor hos sin pappa så jag har inte alltid koll på hans förehavanden. (Sonens alltså, inte pappans)
Jag satt på jobbet och han ringde på min mobil och berättade med glädje i rösten att han klarat körkortet!

Jag trodde inte det skulle kännas så stort för MIG, som det gjorde!
Honom kunde jag förstå, såklart, men att jag skulle känna så starkt!
Jag blev faktiskt överraskad av min egen reaktion.....
Jag hittade inga ord, jag fick ur mig några fraser som jag upprepade ett antal gånger:
-"Är det sant??!"  -"Meeenar du det!??" -"Är det sant, Viktor?!!"  -"Menar du det?!"

Vi pratade en bra stund i telefonen och jag hade flyttat mig ut i korridoren för att inte överrösta  mina kollegor som arbetade för fullt. (...åtminstone såg det ut så....)

Efter samtalet visste jag inte hur jag skulle bete mig.....
Jag kände en stor lycka och sann glädje i hjärtat, ja i hela kroppen!
Jag ville dela detta med någon, men ingen av mina gamla vanliga kollegor som känner mig sedan tidigare, var där just då, så det var ju bara att rusa runt på de olika avdelningarna och leta upp några gamla vänner som jag kunde dela glädjen med!

Det var som att jag behövde människor som kunde ta emot mig i detta tillstånd, som kunde fånga upp mig, som förstod, som speglade mig, eller i alla fall låtsades som att de brydde sig.
Och sen kom tårarna.
Från hjärtat.......glädje över min sons stora dag, över hans prestation....och allt annat...
Det var nästan som en förlossning, banne mig!
En riktig milstolpe, en fingervisning om att Livet rullar på och saker förändras och inget är konstant.

Det var ju inte så länge sen han föddes, och nu har han tagit körkortet och han är på väg ut genom dörren till vuxenlivet......

Sånt känns.....både att han faktiskt är en ung man nu, som väljer själv vad han gör och där min roll som mor inte är så viktig längre. Alls.....

Idag pratade jag med honom, då har han köpt bil!
Han kom förbi och visade den, vi åkte en sväng runt stan och det kändes....annorlunda! *ler varmt*

Min lille förstfödde son kör omkring sin mor i sin egen bil!  *ler stolt och moderligt*
En Audi 100 -92:a.
Röd.

På påsklovet ska han visst åka till fjällen med några kompisar...

En mor slutar aldrig oroa sig för sina barn,  om de så är småungar med bävernylonoverall eller unga män med hår på bröstet.... så är det bara.