Hur långsamt kommer man längst?

Jag är i Mariestad med Peter (min inblandbo) och fyra stycken andra från karateklubben.
Klockan är 6, det är fredag morgon och vi har nyss avverkat 80 mil i en hyrd minibuss.
Vi ska träna i en vecka med typ hundra andra från när och fjärran.

Jag är inte i form!
Jag är trött, lat, har inte tränat på några månader, tappat kondisen, gått upp nåt kilo.... (eller fyra) glömt hur man gör en kata och oroar mig över sonen som ska börja sommarjobba på måndag och rodda med allt själv.....och jag är här liksom...

I alla fall har vårt lilla gäng här installerat oss på madrasser i plintbåset i gympahallen, vårt hem och dojo för en vecka. Vi ska nu sova några timmar tills alla andra kommer och lägret drar igång.

Bloggberoendet har gjort att jag sms:at till min vän Nettan och bett henne att blogga det här åt mig.
Va??!!
Nåväl, rapport kommer efteråt hur jag genomlevt detta...

Tack Nettan för att du får mig att existera i bloggvärlden trots frånvaro av dator och bredband... :-)