Hur långsamt kommer man längst?

och det är ett år till nästa långledighet....

Idag tänkte jag riktigt ta tag i förberedande bitar inför morgondagens lilla föreläsning igen.
Det är en månad sen förra gången och då också den första gången.
Då var jag nervös en hel vecka och for runt och irrade
och övade "rollspel" med mina närmaste i teamet.
Det var superjobbigt att ösa ur så mycket energi på att springa runt och vara nervös,
så den här gången känner jag inte alls att jag är nervös.
Jag orkar nog helt enkelt inte vara det.
Enkelt va?!

Men jag borde ändå satt mig ner och planera och repetera lite,
men istället så blev jag bjuden av min iblandbo Peter, på lunchnere på stan
och då hade jag knappt stigit ur sängen och vaknat till så här på min sista semesterdag...
.....*stirrar tomt ut i rummet*.......


Men vi gick ner och vi åt en bakad potatis och njöt lite av  sommaren som faktiskt hänger kvar.
Efter det gick jag vidare ner på stan.
Det var en av de andra sakerna jag hade på min ledighets-lista nämligen;
att spankulera stresslöst på stan och spontanfika lite här och där på de olika kaféerna
och titta på folk och bara känna mig "tidlös".

Så jag gjorde det, fast under lite tidspress och inga caffe-latte blev det heller
(jag var ju mätt efter potatisen)
och jag satt inte nånstans och glodde på nå´ folk heller
utan mötte de bara som hastigast när jag stormade fram längs gatan i mina försök att behålla min ledighetskänsla.


Så nu är jag hemma igen iallafall,
har städat och plockat lite och ska nu försöka organisera mig under två timmar.
Då beräknar jag att vara klar med mina förberedelser och ska känna mig trygg i det inför morgondagen.
*ler nöjd*

Efter det är det väl matlagning, sanering i köket, hämta tvätten som legat hos Peter för att torka i flera dagar,
(Varför släpade jag inte hit den blöta tvätten och hängde ut den?)
packa ner lite produkter inför mötet imorgon,
och för en gångs skull vet jag vad jag ska ha på mig,
så behöver jag inte lägga energi på att slita ut allt ur garderoben under hysteriska utrop av förtvivlan.
Så det är bra.
Vissa av mina defekter har blivit bättre, andra jobbar jag på
och en del vet jag troligen inte om.
Än.