Hur långsamt kommer man längst?

Kvällens två teman:

Jag jobbade till 18.
Peter kom förbi så vi tog en kaffe och en stund vid köksbordet på jobbet.
De sista 18-passarna hade gått hem.
En halvtimme senare var jag på väg in i dojon för att träna karate.
(En 5:e-dan-svart-bältes-japan anländer på fredag och vi ska ha ett 5 dagarsläger i stan!
Otränad? Vem? Jag? Jo...lite ´ra...)
Peter som inte är så frisk, gick i alla fall hem.
Men vi fick ju ses en stund.

Väl hemma vid 20:30-rycket började jag med maten.
Makaronipudding blev det och jag var överlycklig att jag kunde krafsa fram det ur mitt tomma hål till kylskåp.

Jag klev in i duschen.
Efter det så uppdaterade jag sonens frisyr,
han har klagat på att han ser ut som en potta efter senaste klippningen för några dagar sen.

22:30 satt vi vid vardagsrumsbordet och käkade middag.
Dammsög hårtestar både från sonen och Vilma, jycken.
Sonen hoppade i säng.
Jag gick kvällspinken med Vilma.
Regntungt, höstmörkt, fullmåne och mycket syre i luften.
Träffade grannen utanför som hade mycket att prata om just när jag kände att jag inte hade det.
Och jag hade inte så stor lust att lyssna heller.
Paniken spred sig i min trötta kropp och mitt tomma huvud och sängen skrek åt mig inifrån huset, tyckte jag.

Nu är klockan 23:00 och jag har sms:at Peter för att höra hur länge han är uppe.
Så vi kan ta lilla kvälls-samtalet.
Det var länge sin vi träffades.
Förutom korta möten på lunchen, eller som ikväll på jobbet.

Han är sjuk.
Kört immunsystemet i botten.
Han fixar inte att vara hemma hos mig..
Han fick nå´ extra kortison eller vad det var, på vårdcentralen igår.

Jag bor i mitt lilla "radonhus" med min grabb, hunden och katten.
Peter bor i sin lägenhet på andra sidan gatan.
Lite då och då så känner jag mig som ensamstående.
För att det är som det är.

Det är som att vi inte deltar i varandras liv....
Han pysslar med sitt tillfrisknande... och annat....antar jag...
Jag har fullt upp de timmar som är kvar efter en dag på jobbet med övrigt pyssel
(Kom på att jag måste kravla mig upp under taknocken och byta filter på ventilationsaggregatet.
Och att när pelletsen är slut i 400-litersbehållaren så måste jag rengöra den innan jag slänger min kommande pall med pellets som jag inte beställt än.
Och ställa av bilen, som fick 11 punkter som inte var så bra, på besiktningen.
Inser då att jag måste "tradera" utav bara fanken för att få ihop till en ny bil *asg*
...eller hur jag ska göra.)

....och jag kan känna mig lite ensam i det här...
Ibland blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäcker att jag känner mig som en hel karl!
Att jag ansvarar för mitt hus och det som det ska fixas med och så.
Fast det är ju inte så konstigt, han är ju sällan här.
Såklart.
Jag undrar hur han känner det?

Men hur ska vi ha det?
Vad ska vi göra åt vår situation?
Var är lösningen för oss?
Hur strukturerar man upp en fungerande tvåsamhet när det ser ut som det gör....
Vad har jag missat?
Vad kan vi göra?
Hmm....

Tja, till att börja med så är det ju smart om man lägger ner såna här djupa funderingar när det närmar sig midnatt och man ska upp i ottan och vara närvarande och helst produktiv på jobbet, och istället går och lägger sig!!
Så kanske lösningarna kommer till en.
Och sen är det nog fiffigt om vi försöker börja däjta igen, jag och Peter, så vi inte glömmer bort att vi har en relation...

Ibland är jag för himla smart!

Go´natt på en stund.